Just som jag sitter här i soffan och myser håller Alisa på att leta efter mina förfäder och deras familjemedlemmar i ett arkiv i Conta Costa i Californien. Jag vet att hon är har fullt upp att göra och ändå tar hon sig tid till att hjälpa mig. Det är fantstiskt! Vi håller tummarna för att något spännande kommer fram!
Alisa skickade ett citat från ett TV-program hon hade tittat på:
‘You can’t find peace until you find all the pieces’
Den meningen beskriver antagligen väl vad jag håller på med just nu.
Nu är äntligen är min sida så pass klar så att jag kan visa er den.
Jag har brevväxlat massor med både Pat och Alisa ikväll. Pat har hjälpt mig att rätta språket på den där sidan och Alisa har ställt frågor inför artikeln som hon just nu skriver för fullt.
I morse fick jag mig ett gott skratt då Alisa frågade vad ett “Peace Letter” är för något. Det visade sig att det var Googles översättning som fått Freds brev till att bli ett fredsbrev eftersom fred heter peace på engelska! Hon har berättat att hennes artikel ska vara färdigskriven den 1 december för att sedan ges ut den 9 december. Jag fick skicka min adress till henne för att hon lovade att hon kommer att skicka ett par kopior av tidningen till mig i ett brev!
Alisa är mycket fascinerad av historien om John och Mary. Hon säger att om hon inte hade haft så mycket för sig så skulle hon vilja hjälpa mig. Detta till trots tog hon idag och ringde ett par samtal och fick reda på hur man beställer Johns dödsattest och det ska hon nu göra trots att det kostar henne 15 dollar. Hon kollade också upp hur man kan ta reda på var gården de ägde exakt låg och den forskningen ska hon också försöka hinna med någon dag!
Jag har också skapat en mini-antavla och lagt ut på den engelska sajten. Detta för att eventuella Lafayettebor ska få en bild av min relation till John och Mary.
Pat fick mina texter i en fil och ca en timma senare fick jag filen tillbaka med rödmarkeringar där jag skrivit fel. Jag blev mycket smickrad då det visade sig att texten inte hade alls mycket rött och Pat berömde faktiskt min engelska! Så nu är jag lite stolt!
Som ni märker så dyker det inte upp speciellt mycket nya inlägg nu. Det beror förstås på att jag för fulla muggar håller på att bygga den engelska sidan. Pat har varit vänlig och erbjudit sig att korrekturläsa åt mig. Snart är jag klar med texten och ska bara lägga in mer bilder.
Ikväll började jag äntligen att bygga den där sidan som jag hoppas att några Lafayette-bor ska hitta in på. Det är inte lätt. Först och främst gäller det att få till en bra layout. Sen ska bilder och text också till. Jag skulle här vilja visa nästan hela Malotts amerikaalbum eftersom jag inser att någon nu levande kanske känner igen någon på någon bild.
Jag skulle också behöva hjälp med engelskan. Här får den engelska jag behärskar duga, men för den där sidan skulle jag vilja att det blev rätt.
När jag kommit lite längre så ska ni få se hur den ser ut. Rent utseendemässigt tycker jag att den blev riktigt bra!
Förra helgen kom mamma, pappa och jag att tala om hur gammelmormor Agnes själv uttalade sitt namn. Jag har aldrig tänkt på det förut men hon hade ju faktiskt ett engelskt uttal på det. På svenska lät det mer som Äng-nes.
Jag var 17 år när Agnes gick bort. Jag satt bredvid henne ett par timmar innan hon somnade in för sista gången. Hon låg i en sjukhussäng och där fanns en kudde med radiohögtalare i. På radio gick ett program där de talade engelska. Jag frågade då: “Förstår du vad de säger gammelmormor?” varpå jag fick svaret: “Oh yes!”
För dig som inte redan vet det var Arvid min mormors far och halvbror till Gustavs far, Sigfrid.
Gustav tog fram några gamla fotoalbum och jag fotograferade av några av porträtten. Här ser du en bild av Arvids föräldrar, tillika Gustavs farmor och hennes make. Anton Persson och Augusta Johansdotter.

Här ser ni sedan en bild på Augustas föräldrar, Arvid och Sigfrids morföräldrar, Johannes Johansson och Maria Greta Olofsdotter.
De sista är alltså min mormors farmors föräldrar! Det är ganska häftigt att få se hur de såg ut!
Igår var jag på besök hos Gustav och Elsa Sigfridsson. Jag fick se bilder på några av mina förfäder och fick höra många intressanta historier om folk från förr. Vi kom fram till att det fanns mer att prata om och att vi skulle ses igen. Gustav hälsade också till Pat och Colby att han ser fram emot att få träffa dem och att han vill vara med och visa dem Brushult. Jag tog ett foto av dem och de lovade att jag fick visa det här.
Gustavs mor bodde ett antal år i USA innan hon flyttade hem till Sverige igen, gifte sig och fick barn. Under dessa år bodde hon såväl i Boston som i New York.
Senaste kommentarerna